Vilken dag. Började dagen med att åka till skolan, men inte för att ha lektion utan för att prata med en studievägledare. Det blir ingen mer matematik för min del. Har insett att jag har tagit mig vatten över huvudet, det är på tok för svårt. Och när det är för svårt får jag bara ångest och mår dåligt. Så nej. inget mer. Istället ska jag läsa en liten kurs i pedagoik som börjar om någon vecka. Den heter yngre barn i socioementionella svårigheter (tror jag det var) och den kommer nog blir ruskigt intressant. Allt löser sig. Tack vare att det inte blir någon matte så kommer jag även ha tid att tenta av en engelskatenta som ligger och släpar. skönt!
Har gjort ett ordentligt ryck med slutuppgiften i historian,nästan klar nu. Ska skriva på lite mer ikväll hade jag tänkt. Vore så skönt att ha den klar!
Tog en paus i pluggandet och stack ut på en power walk. Och jag säger då det. Allting händer i varberga. Sist jag var ute så hamnade jag ju i ett maratonlopp, denna gången fick jag ringa 112. När jag nästan var framme på min runda så kommer det 3 små pojkar cyklande mot mig. De stannar mig och frågar om jag har telefon, för det ligger en kvinna på backen där borta. Så jag går raskt dit, och innan jag är framme så cyklar en kvinna förbi, tittar på kvinnan som ligger på backen, men cyklar vidare. Direkt tänkte jag på den barmhärtige samariten som det står om i bibeln. men cyklisten ångrade sig när hon såg att jag gick fram till kvinnan på backen och kom och hjälpte mig sen. Kvinnan på backen var i stort sätt medvetslös och luktade alkohol. Cyklisten sa att vi borde ringa efter hjälp, och sa att jag skulle ringa "hundra tolv". Ja ba, okej jag kan ringa. Sen tänkte jag efter lite. Hundra tolv? Vart kommer jag då?..cyklisten såg att jag var lite fundersam och förtydligade sig lite, ett ett två alltså. Jahaa tänkte jag haha. Blåst tjej. Men hur ofta säger man hundra tolv? Halå farmor.
Det slutade i alla fall med att ambulansen kom och hämtade henne. Men det är ju underbart vilka innehållsrika promenader man kan ha;)